Sverige och andra världskriget

Som pinsam och generande underkastelse, så framställs Sveriges hållning under andra världskriget av dagens "rättänkare". Tyvärr saknar dessa totalperspektivet. Det trauma som kriget lämnade efter sig finns ännu kvar och det kan dröja länge innan böcker, liknande dem som Jolo på 60-talet skrev om första världskriget, kan skrivas om det andra. Att skilja ut transiteringar och permittenttrafik ur sina sammanhang ger en felaktig bild av skeendet och påståendet att Sverige som betalning skulle ha tagit emot guld som stulits från förintelsens offer kan nog avfärdas som myt.

Tiden var mer komplicerad än vad de flesta i efterkrigsgenerationen anar. Sverige hade t o m kunnat hamna på tysk sida. Det var i april-maj 1940. De allierade hade begärt transitering genom Norrbotten för att undsätta Finland som kämpade mot Tysklands dåvarande bundsförvant Sovjet. Begäran avslogs av den svenska regeringen. De allierades verkliga mål kunde ha varit gruvorna eller att med Sverige som bas försöka angripa hjärtat av Tyskland. Det var en diplomatisk bragd, när Sverige lyckades övertala Finland att omedelbart och på vilka villkor som helst sluta fred med Sovjet. Freden den 12 mars 1940 blev hård för Finland men den slog undan argumentet för att tillåta allierade trupper i Sverige.

När Tyskland den 9 april 1940 angrep Danmark och Norge, var Narvik redan besatt av allierade styrkor. Tyskarna råkade här i svårigheter och tvingades att under några kritiska dagar retirera in på svenskt område. Via Sverige fick de tyska trupperna t o m en del av sin försörjning.

Situationen var absurd. Först hade Sverige hindrat hjälp från att nå Finland. Sedan var det i Sveriges intresse att tyska styrkor vann över allierade. Striderna om Narvik varade i åtta veckor. Först i juni drog de allierade tillbaka sitt invasionsförsök. Tyskarna hade angripit i Frankrike och de allierade behövde sina resurser där.

Men vad hade inte kunnat hända om den allierade invasionen hade lyckats? Hade Sverige välkomnat de allierade, hade tyskarna omedelbart intagit de södra delarna av Sverige. Mellansverige hade blivit platsen för stormakternas kamp – det för svenska folket värsta av alla tänkbara scenarios. Hade Sverige, som neutraliteten krävde, gjort motstånd mot den allierade invasionen, hade tysk hjälp kunnat bli svår att avvisa. Sverige kunde ha hamnat på tysk sida i andra världskriget, på samma sätt som senare skulle ske med flera länder i Östeuropa.

I en jämförelse blir permittenttrafiken och transiteringen av "Division Engelbrecht" pseudohändelser. De påverkade inte ens krigets förlopp eftersom dessa transporter lika gärna hade kunnat ske med båt. Men medgivandena underlättade handelsförhandlingarna. Trots att det bara fanns en köpare (Tyskland), lyckades Sverige få goda priser för sina exportprodukter. Betalning skedde i motleveranser av för det svenska folkhushållet nödvändiga varor. Eventuellt saldo utjämnades med guld. Att en centralbanks guld kunde vara oetiskt åtkommet fanns då inte ens som begrepp. Innehavet var legitimation nog. USA frågade inte England om det guld varmed de första krigsårens vapenleveranser betalades var rövat i Indien eller i Afrika eller om det var krigsbyte från något av Englands många krig. Det är fullt möjligt att det guld varmed tyskarna betalade en gång tillhört Polen, Tjeckoslovakien, Holland eller Belgien. Det är också möjligt att det vid omsmältningen blandats med guld som utvunnits ur smycken och tandproteser. Insamling av smycken och andra guldföremål från den tyska civilbefolkningen pågick under hela kriget och från judarna stals deras guld. Hur mycket guld av judiskt ursprung som levererades till Sverige lär vi nog aldrig få veta. De yngsta guldtackorna bör dock ha innehållit mest men dem tog segrarmakterna hand om.

För Per-Albins samlingsregering var det allt överskuggande målet att hålla Sverige utanför kriget. Med skicklighet i förening med tur kunde det målet uppnås. Samlingsregeringen 1939 – 1945 var kanske den bästa och mest kompetenta regering som Sverige någonsin haft. För den regeringen behöver svenska folket inte skämmas.

Finns anledning skämmas så är det för politikens förfall under de senaste årtiondena. Från att ha tillhört de ledande när det gällde invånarnas standard, har Sverige helt självförvållat kommit att bli ett av de fattigare länderna i EU och inom OECD.

LH

Juli 1998