Slopa straffen!

Stölder, vandalism, rån och oprovocerat våld har nått en omfattning som inte kan accepteras i ett gott samhälle. Fler poliser har föreslagits men det är inte där problemet ligger. Det är rättsuppfattningen som inte följt med i utvecklingen. Den människosyn som uttrycks i Konventionen om de mänskliga rättigheterna är inte förenlig med Mose lag. För att förverkliga drömmen om det goda samhället, är det dags att lämna skuldkulturen och återgå till den skamkultur som fanns en gång men nu bara finns hos naturfolk utanför den s k civilisationen.

Under nordisk järnålder rådde skamkultur. Samhällena var små och alla visste allt om alla. Heder var viktigare än rikedom. Trygghet fanns i klantillhörigheten. Den som förgrep sig mot en klanmedlem drabbades av vedergällning. Det höll tillbaka brottsligheten men om en oförrätt begicks, kunde följderna bli fruktansvärda. Från Skottland berättas hur ett dråp i hastigt mod ledde till två hela ätters utplåning. Att ta upp oförrätten vid tinget och låta en klok man medla, var ett bättre alternativ. Vedergällningens syfte var att återställa "status quo". Med lagmannens hjälp kunde samma mål uppnås genom att skadestånd betalades. Att dessutom straffa skadegöraren bör ha varit en främmande tanke när det gällde fria män och kvinnor. Den som kan straffas kan inte samtidigt vara fri. Straff var dressyr och till för trälar och husdjur. Tålamodet med tidens "värstingar" kan ha varit stort men det fanns en gräns. För att skydda samhället kunde uteslutning ur gemenskapen tillgripas och den oförbätterlige fick söka sig någon annan stans.

Gudar fanns för att förklara det oförklarliga. Etnoarkeologer kan berätta hur när skörden slog fel, gudens beläte bars runt åkern och pryglades med käppar. En sympatisk religion, helt annorlunda än den som Adam av Bremen skildrar. Men biskopen var inte etnolog. Han ville ha mer pengar till sin mission och hade därför anledning utmåla de hedniska nordborna som förskräckliga varelser. De isländska sagorna kommer nog sanningen närmare. Skamkulturen under nordisk järnålder kan ha varit en humanism i ordets verkliga mening. Tyvärr fick den inte chansen att utvecklas vidare. Trycket från omvärlden blev för stort.

När kristendomen formulerades i Antiokía under det första århundradet, blandades judiskt med grekiskt och strafftänkandet följde med. Det hade sitt ursprung i Främre orientens högkulturer och hade spritt sig till såväl judar som greker och andra folk runt Medelhavet. Efter en trög start blev kristendomen en succé men det skulle ta nästan tusen år, innan den var etablerad i Skandinavien. Nordborna glömde sin egen historia och

ersatte den med ett främmande ökenfolks vedermödor i en avlägsen forntid. Gudar med mänskliga drag byttes mot en treenig(!) gud som krävde att bli uppvaktad som en orientalisk furste med ständig lovprisning och underdånig tillbedjan. Den nya guden krävde underkastelse. Det fanns inte plats för fria män och kvinnor. Slavarna befriades inte. Istället blev alla slavar och värst var det för kvinnorna som skulle anpassas till den ställning de hade i Bibeln.

Att efter vållad skada försöka återställa "status quo" var inte längre tillräckligt. Brott skulle straffas enligt ökenfolkets lagar. Nordens äldsta nedskrivna lagtexter är från 1200-talet. Trots två hundra år av kristendom bär de ännu spår av att en gång ha varit lagmännens memorerade lista över skäliga skadestånd för olika brott. Då tillföll skadeståndet den skadelidande. På 1200-talet delas skadeståndet mellan den skadelidande och det allmänna. Några hundra år senare tar det allmänna (kungen) alltsammans. Brott kom att bli en affär mellan staten och skadegöraren.

Enligt kristendomen var livet bara en prövning inför det eviga liv som väntade. Att behaga Gud för att bli insläppt i Paradiset var jordelivets mening. Bön och lovprisning fick därför stort utrymme och det mesta och det bästa av musik, måleri och byggnadskonst skapades till Guds ära. Kristendomen hade människorna i ett järngrepp. Att bryta mot av kyrkan påbjuden moral kunde straffas med döden.

I protest mot denna galenskap uppstod humanismen. Naturvetenskapernas framsteg gjorde att allt fler började ifrågasätta kyrkans läror. Humanismen ville sätta människan i centrum. Därav namnet. På 1700-talet förnekades Guds existens öppet och kyrkan hånades. Avkristningen kunde börja men den gick trögt. Tusenåriga traditioner ändras inte så lätt och för att fördröja sekulariseringen började kyrkan göra eftergifter. På 1900-talet tog kyrkan till och med upp humanismen som sin idé.(!) Men spåren av den gamla kristendomen finns kvar i strafftänkandet och på svenska domares bord ligger fortfarande en Bibel.

En kvinna i Hbg har i många år misshandlats av sin man som enligt alla vittnen är ett monster. Polis och socialmyndighet ger ingen hjälp men kvinnans far ingriper. Med en hammare dödar han svärsonen när denne sover ruset av sig. Fadern får fyra års fängelse och modern två år för medhjälp.

En kvinna i Stlje skjuter sin bestialiske hustruplågare till man med ett gevär. Hon får fyra år för mord och den 16-årige sonen straffas för medhjälp eftersom han visat modern hur man laddar geväret.

Dessa mördare och deras medhjälpare är helt ofarliga för samhället. Ändå spärras de in och kostar miljoner för skattebetalarna. Det är Mose lag som spökar. I den gamla skamkulturen hade påföljden blivit skadestånd. Mördarna hade möjligen ålagts att svara för offrens skulder och andra förpliktelser.

En mor har dödat sitt tvååriga barn. Hon anses inte sinnessjuk och tingsrätten dömer till livstid vilket hovrätten ändrar till tio år.

Visst var det mord men mest djup tragik. Varför skall denna olyckliga kvinna som inte bedöms som farlig för andra hållas inspärrad? Mose lag igen.

En svensk spion – eller riktigare förrädare – som lyckats fly, återvänder efter många år frivilligt till Sverige. Han är förbrukad som spion och kan inte göra mer skada. Ändå placeras han i säkerhetsbunker för att han inte skall kunna fly igen.

En plats i rymningssäker cell kostar flera tusen kronor per dygn. Varför tillåts inte förrädaren leva fritt men ärelöst ute i samhället? På existensminimum, för alla intäkter däröver, t ex genom memoarskrivande, skulle gå till avbetalning på hans skuld till samhället. Men Mose lag kräver straff.

Med tiden har straffen blivit mindre grymma. Fängelserna har fått om inte hotell- så i varje fall pensionatstandard och den mat som serveras får kosta mer än den som erbjuds på ålderdomshem, sjukhus, skolor eller till värnpliktiga. Besökare kan tas emot och permissioner beviljas.

En 42-årig man, tidigare dömd 16 gånger, ställs inför rätta för en ny serie inbrott. Domen blir fängelse i 14 månader.

Rätten kom fram till att straffvärdet för de senast begångna brotten var 14 månader. Om c:a ett år kommer en då 43-årig man att skända och vandalisera ett antal hem i en ny serie inbrott. Fängelse skrämmer inte den som ser återkommande fängelsevistelser som en naturlig del av livet.

De som lyckas med rehabilitering har insett att det inte går att leva med risken att bli avslöjad och döljer därför inte sitt förflutna. Trots detta anses mesta möjliga anonymitet underlätta rehabiliteringen och brottsregistret är inte offentligt. Den som önskar får hjälp med namnbyte inför frigivningen. När straffet är avsuttet och böterna betalats eller avskrivits, anses brottet sonat. Förskingraren är fri att söka ny anställning som kassör och pedofilen nytt uppdrag som barnvakt.

Human kriminalvård är humanitärt men humanitet får inte förväxlas med humanism. Humanismen är en filosofi och oförenlig med strafftänkande. Att kalla människor för fria och sedan straffa dem om de inte lyder är hyckleri och när samhället tar över och förlåter skadegöraren på den skadelidandes vägnar, uttrycker detta djupt förakt för medborgarna. När det gäller brott och straff, har humanismens idéer haft svårt att vinna insteg. Varför, kan vara värt ett försök till förklaring:

Redan i det gamla Babylon kan folkmängd, rörlighet och anonymitet ha blivit så stora att den urgamla skamkulturen inte längre fungerade. Man visste inte med vem man hade att göra. Det gynnade bedragare och banditer. Samhället kunde ha kollapsat där men Babylon klarade krisen. Grymma, straffande gudar kunde upprätthålla den moral som behövdes för att samarbetet mellan människor som inte kände varandra skulle fungera. En skuldkultur ersatte skamkulturen. Innovationen kan ha haft lika stor betydelse som jordbrukets tillkomst. Utan skuldkulturen hade västerlandets fantastiska utveckling kanske aldrig ägt rum.

Det blev kristendomen som spred skuldkulturen över Europa. Nådens och kärlekens religion åtföljdes av en sträng och straffande gud av orientalisk modell. Grymma straff i gudens namn skrämde människorna till underkastelse och efter döden hotade ändå värre straff för den som bröt mot kyrkans bud. Fruktan för Helvetet gjorde att de flesta avhöll sig från brott, även när risken att avslöjas var liten.

Moralen blev densamma i hela det kristna Europa. Alla levde i samma skräck för religionen och fick på så vis ungefär samma värderingar. Det underlättade samarbete mellan anonyma människor och brottsligheten var inte större än att den kunde hanteras. Samhället fungerade. Städerna kunde växa i storlek och människors rörlighet öka.

Humanismen uppstod som en protest mot det religiösa förtrycket. Den litade till förnuftet. Människor skulle inte låta sig skrämmas av övernaturliga väsen. De borde kunna uppföra sig anständigt ändå i eget intresse. Humanismens kamp för människans frihet mot maktmissbruk och vidskepelse tvingade kyrkan till reträtt. I Nordeuropa utgör de troende nu endast en minoritet. Moralen är inte längre enhetlig och därför blir människor mer försiktiga när de väljer med vem de vill samarbeta. De som ratas visar sin besvikelse med vandalism eller annan asocial verksamhet. Skuldkulturen är inte längre brottsförebyggande.

Fler poliser, skärpta straff och moralindoktrinering i skolan skulle bara göra samhället mer totalitärt och minska medborgarnas frihet. Den nya informationsteknologin öppnar en annan möjlighet. Den urgamla och väl beprövade skamkulturen skulle kunna återinföras trots att människorna blivit många och rörligheten stor. Ett personregister med alla domar tillgängliga på internet är vad som behövs. Alla skulle då veta med vem de har att göra och hedern skulle åter bli det mest eftersträvansvärda. Uppgifterna i registret är fakta, inte skvaller, men hur den beskrivna gärningen uppfattas kommer att variera.

En bonde blir uppringd av sin granne som meddelar att en varg just dödat ett av grannens får. Bonden tar bössan och möter vargen i sin kohage. Där skjuter han vargen innan den ställt till skada. Tingsrätt och hovrätt frikänner men HD anser att varningsskott först borde ha skjutits och dömer bonden till villkorligt och 120 timmar samhällstjänst.

Vargens vänner ser bondens handlande som klandervärt. Andra ser i bonden en man med mod och resolut handlingskraft. Insikten att alla av omständigheterna kan hamna i registret borde öka toleransen. Det är viktigt för rehabiliteringen. Pedofilen kan kanske bli en bra kassör och förskingraren en bra förskollärare. Rehabilitering är en uppgift för det nära nätverket. Om familj och vänner saknas, kan ideell organisation träda i nätverkets ställe. Det engagemang som krävs kan inte begäras av anställda tjänstemän och urspårade människor är värda mer än att bli utnyttjade som arbetstillfällen.

Men alla vill eller kan inte rehabiliteras. Ett problem i alla tider och i alla samhällen. Innan strafftänkandet nådde Norden, var förvisning sättet att bli av med individer vars uppförande samhället inte kunde tolerera. Att straffa en fri man till anpassning var en otänkbar tanke. Förvisning var något annat. Det kunde ske med bibehållen respekt för individens frihet och integritet. Ännu i slutet av 1700-talet kunde högadliga brottslingar bli förvisade istället för dömda till straff.

Enligt deklarationen om de mänskliga rättigheterna skall alla, inte bara högadliga, respekteras som fria människor. Den som är fri kan par definition inte bli föremål för straff. Skall deklarationen följas, måste strafftänkandet bort. Domstolarnas uppgift blir mer lik den som lagmännen hade innan kristendomen erövrade Norden.

Då skulle skadelidande och skadegörare förlikas. För att skadeståndet skulle kunna accepteras av bägge parter, måste det vara väl förankrat i det allmänna rättsmedvetandet. Så väl förankrat att part som vägrade acceptera skulle förlora anseendet. Det var de första lagmännens enda maktmedel och bättre domar har nog aldrig avkunnats. Statsmaktens tillkomst medförde emellertid att lagmännen fick tillgång till kungens soldater. Med tiden kom lagmännen att förvandlas till statens lydiga redskap i maktutövningen. Förlikningstanken försvann och eventuella skadestånd behövde inte längre överensstämma med det allmänna rättsmedvetandet. Några exempel på nutida skadestånd:

En asylsökande från Afrika smittar en svensk kvinna med HIV. Afrikanen döms till fängelse och skadeståndet till den smittade bestäms till 700.000.

Beloppet accepteras av Brottsoffermyndigheten. Det ansvar som det svenska samhället ålagt sig måste vara unikt. I vilket annat land garanterar skattebetalarna säker sex med främlingar? Men generositeten gäller inte alltid:

En HIV-smittad iranier har samlag med ett stort antal kvinnor (och pojkar) i Sthlm men lyckas fly till hemlandet innan det blir rättegång.

Samhället slipper kostnaderna för fängelseplats med HIV-vård och Brottsoffermyndigheten betalar inga skadestånd.

På en flyktingförläggning konstateras incest inom en familj från en främmande kultur. Till det kränkta barnet utbetalas ett par hundra tusen som skadestånd.

Familjen kommer från det inre av Zaire. Om förhållandena där har svenska domstolar ingen aning. Ändå avkunnas dom och Brottsoffer-myndigheten betalar. I andra fall kan domstolarna vara återhållsamma:

En berusad diabetiker överfaller oprovocerat en man samt demolerar en bil.

Han frias från åtal eftersom han inte ansågs kunna veta att sprit inte gick ihop med de mediciner han tog. De skadelidande får själva stå för sina skador.

En yngling rånas och sparkas ihjäl av en utövare av kampsporter. Åklagaren åtalar för mord men tingsrätten dömer till några års fängelse för vållande till annans död.

Den dödes anhöriga får inget skadestånd utöver ersättning för begravningskostnader. Ibland utbetalas skadestånd utan att skada föreligger:

En kurd bosatt i Sthlm blir efter mordet på Olof Palme olovligt telefonavlyssnad av SÄPO och får 25.000 i ersättning för intrånget. Avlyssningen varken märktes eller ledde till åtgärd. Att den ägt rum avslöjades i helt annat sammanhang.

Att telefoner kan avlyssnas vet alla människor. Kurden måste ha blivit förvånad över den svenska generositeten. När förlikningstanken försvann, förändrades synen på skadestånd. Kränkning och psykiskt lidande har fått en så ökad tyngd att skadestånden riskerar bli orealistiska.

Efter demokratins genombrott bestämmer folket självt hur mycket maktutövning det vill tåla. Radikala förändringar har emellertid uteblivit. Brottsbekämpningen går i gamla hjulspår. Förlikning – och brottet kan avskrivas – är en främmande tanke. Brott skall straffas och brottets straffvärde går före offrets intressen. Samtidigt skall domen vara mild. Ibland så mild att den helt motverkar sitt syfte:

En litauisk liga begår flera hundra bilstölder, stölder och häleribrott i sydöstra Sverige. Fyra döms till fängelse från tre till åtta månader. Fem frias i brist på bevis. Åklagaren yrkar utvisning men tingsrätten i Kalmar anser, att brottens art och omfattning inte motiverar detta.

Några månader i svenskt fängelse ger kontakter som kan utnyttjas för att göra nästa stöldturné mer framgångsrik. Domen ger fel signaler. Den är en inbjudan till ökad brottslighet och den visar förakt för de bestulna. Rättssäkerheten kräver att den för brott åtalade, på skattebetalarnas bekostnad, får biträdas av stjärnadvokat med förmåga att få icke domstolsvana vittnen att framstå som mindre tillförlitliga:

Tillsammans med en kumpan överfaller en 19-åring oprovocerat en man i centrala Hbg. Enligt två vittnen sparkar 19-åringen den liggande mannen ett flertal gånger i huvudet. Gärningsmannen flyr springande från platsen. Kumpanen har inte identifierats. Tingsrätten bortser från vittnesmålen. 19-åringen frikänns men döms för en tidigare misshandel till villkorligt och 75 timmars samhällstjänst.

I en demokrati skall rättegång i princip vara offentlig. Att allmänhet och press utestängs från rättssalen blir emellertid allt vanligare, Tyvärr måste detta accepteras. Utomstående skall inte ges tillfälle gotta sig i andras olycka och vittnen talar friare utan publik. Men domen måste vara offentlig utan inskränkning. Det villkoret uppfyller Sverige endast formellt. Allmänheten har inte tillgång till polisens register och privata register är förbjudna. Samhället försöker gömma undan domarna för att skydda brottslingarnas anonymitet. När straffet är avsuttet skall brottslingen anses lika betrodd som andra medborgare. Så naivt är inte folket. Tusen år med skuldkultur har inte helt raderat bort skamkulturen. Då var hedern det mest eftersträvansvärda. Flertalet kan tänkas vilja ha den tiden tillbaka. När brott och domar var kända och var och en själv fick avgöra hur långt någon skulle anses betrodd.

I skamkulturen sonas inte brott med straff. Skadelidande förlikas med skadegörare genom rimligt skadestånd. Kanske kan det begäras att den skadelidande är försäkrad och att försäkringsbolagens regressrätt begränsas. Frihetsberövad blir endast den som med stor sannolikhet skulle fortsätta med rån, inbrott, gatuvåld och vandalism. Mentalt störd eller inte gör ingen skillnad. Inlåsningen är inte straff. Det är samhällets sätt att skydda sig. De internerade skall ges mänsklig behandling men frigivning kan endast beslutas av särskild nämnd där ledamöterna är personligt ansvariga. Icke medborgare bör kunna välja utvisning istället.

Ett rättssystem, som endast förmår låsa in våldsbrottslingar några månader eller år trots visshet om återfall omedelbart efter frigivningen, klarar inte sin uppgift. Brottsligheten tilltar liksom segregationen när de som kan flyttar till säkra områden med anställda väktare. Orientens skuldkultur har gjort sitt i Norden. Kanske behövs bara att alla domar verkligen blir offentliga med brottsregister tillgängligt för alla för att den gamla och väl beprövade skamkulturen skall komma tillbaka.

 

Feb 2005 LH