Personvalsreformen – förakt för väljarna!

Fram till valet 1998 fanns möjligheten att stryka namn på valsedeln och det gick t o m att lägga till egna kandidater. I praktiken hade de strykningar och tillägg som gjordes kanske inte så stor betydelse för valresultaten men för den röstande var betydelsen stor. På valsedeln fanns endast kandidater för vilka väljaren hade förtroende. Det var ett verkligt personval.

Men valsättet fick inte vara kvar. Strykningar är inte längre tillåtet. Istället kan en kandidat kryssas för. Får denne tillräckligt många kryss, kan han bli vald före dem som partiet nominerat till valbar plats. I övrigt måste alla kandidaterna på valsedeln accepteras, även sådana som väljaren av någon anledning ogillar. En förändring har skett från personval till partival. Den förändringen kallas ironiskt nog för Personvalsreformen.

Reformen var säkert inte svår att få igenom. En populär "kändis" på valsedeln är ett sätt att locka väljare till partiet. Det värsta som kan hända är att "kändisen" blir vald istället för den som partiet nominerat till den sista valbara platsen. Men för de ledande politikerna innebär reformen ökad trygghet. Håller sig partiet över 4%-spärren är deras inval säkrat. Samma politiska etablissemang som före valet återkommer efter valet. Kanske med något ändrade styrkeförhållanden men den politiska dagordningen förblir oförändrad.

Tidigare fanns en i alla fall teoretisk möjlighet för väljarna att förändra i etablissemanget. Den som ogillade regeringens politik och ansåg att oppositionen var alltför mesig, kunde rösta på "minst dåliga parti" och stryka bland dem som var nominerade till valbar plats. Det var en protest som noterades och om tillräckligt många använde sin rätt att stryka kandidater, kunde valresultatet påverkas. Att protestera genom att blankrösta eller röstskolka hade då som nu ingen effekt alls.

Med Personvalsreformen har etablissemanget lyckats göra sig oberoende av väljarna. En röst på vilket som helst av de etablerade partierna är en röst på etablissemanget. Den som vill protestera mot bristen på idédebatt och mot hur brännbara frågor sopas under mattan, kan endast framföra sitt missnöje genom att taktikrösta på något av de politiskt oprövade partier som dväljs under 4%-spärren. Det kan emellertid kännas motbjudande. Vad svensk politik behöver är inte fler utan bättre partier.

Riksdagsbeslut kan inte överklagas. Om det politiska etablissemanget vill göra sig oberoende av väljarna, kan detta inte förhindras. Men att det kan ske utan massiva protester från journalister och allmänhet är mer än märkligt.

 

Aug 2002 LH