Därför fungerar inte "den svenska modellen" (forts.) 

Om medborgarna börjar spara mer och konsumera mindre kan detta tyda på att behov är tillgodosedda. Fler kan uppnå "välståndsmålet" att ha en årsinkomst sparad för oförutsedda utgifter. Situationen borde välkomnas av politikerna men istället har den blivit den mest fruktade. Mindre konsumtion medför arbetslöshet. Investeringarna i näringslivet minskar. En depressionsspiral kan vara inledd.

Före 1930 fick sådana kriser lösa sig själva. Priser och löner anpassade sig nedåt tills jämvikt åter rådde mellan lusten att spara och lusten att investera. 1930-talets depression blev emellertid djupare än de tidigare. Guldmyntfoten hade överexploaterats och banksystemet greps av panik när efterfrågan på guld blev större än förutsett.

Guld hade sedan urminnes tider fungerat som överallt accepterat betalningsmedel och guldmyntfotens idé var genial. Den tillkom vid mitten av 1800-talet (Sverige kom med 1873) och den innebar att i alla anslutna länder skulle sedlarna vara garanterat växlingsbara mot guld. Valutorna kunde då endast fluktuera mellan de s k guldpunkterna vilka bestämdes av kostnaden att frakta guld från det ena och till det andra valutaområdet. Guldmyntfoten fungerade utomordentligt väl fram till 1914 då första världskriget bröt ut. För Sverige blev tiden 1873–1914 en framgångssaga. Efter kriget var alla eniga om att guldmyntfoten måste återinföras snarast möjligt vilket lyckades vid 20-talets mitt.

Men guldmyntfoten hade en svaghet. Guldgrävarna kunde inte hålla jämna steg med världens behov av betalningsmedel. Sedelutgivarna utnyttjade alltför hårt förhållandet att alla sedlar inte samtidigt skulle begäras inlösta i guld. Efter börskraschen i New York 1929 ökade efterfrågan på inlösen så starkt att guldmyntfoten kollapsade 1932.

"Suspenderades tillfälligt", hette det, för tanken var att guldmyntfoten skulle återinföras så snart tiderna blev normala. I väntan på detta fortsatte sedelutgivningen ungefär som förut. Skillnaden var att sedlarna inte kunde växlas mot guld och att valutakurserna fluktuerade mer när de i brist på guldpunkter måste bestämmas av marknaden. Alla, inklusive den berömde Keynes (d.1946), var inställda på att guldmyntfoten skulle komma tillbaka. Istället kom andra världskriget.

Efter kriget insåg en ny generation ekonomer att guldmyntfoten aldrig skulle kunna komma tillbaka. Det fanns inte tillräckligt med guld för den handel som väntade. Alla världens valutor inlösbara i guld skulle betyda ett grampris för guld som var helt orimligt. Epoken, när guld grävdes upp ur jorden till stora kostnader för att åter begravas i riksbankernas valv, bara för att pengar behövde en "likare", var slut. Guldet hade gjort sitt i monetära sammanhang. Guld måste få bli en vara bland andra med pris som bestämdes av tillgång och efterfrågan.

Sedelutgivning utan guldtäckning var inte nytt. Det hade förekommit tidigare, inte minst under 30-talet och under krigen. Det nya var det definitiva avskedet från guldet. När guld och pengar var samma sak, hade staten strävat efter att behålla eller om möjligt öka innehavet av guld. Staten såg pengar på samma sätt som företag och privatpersoner. Inkomster och utgifter måste gå ihop. Den svenska statsförvaltningen var uppbygd efter den principen.

Befriad från guldtänkandet blir statens roll en helt annan. Staten kan trycka alla de sedlar som behövs för att handel och nattväktarstat skall fungera. Infrastruktur och behjärtansvärda ändamål kan finansieras på samma sätt. Statens roll kan liknas vid bankens i ett sällskapsspel, där andra regler gäller för banken än för de spelande. Statens mål är full sysselsättning i förening med stabilt penningvärde. Uppgiften är inte omöjlig men den blir, om det också krävs att statens inkomster och utgifter måste balansera.

Staten kan själv framställa pengar. Det behövs inga inkomster för att staten skall kunna ha utgifter. Vid för mycket pengar förlorar emellertid valutan i värde. Därför behövs skatter. Skatternas uppgift är inte att förse staten med pengar. Skatternas uppgift är att bromsa aktiviteterna i samhället till en nivå som är förenlig med stabilt penningvärde. Sambandet mellan skatter och statens utgifter är indirekt. Skatt från en "fattig" minskar konsumtionsefterfrågan. Skatt från en "rik" minskar sparandet. Pengar kan ha olika värden och öronmärkta skatter fungerar därför endast i undantagsfall. Beskattning kan liknas vid att bromsa ett maskineri med grus. Bromseffekten är det viktiga. När gruset fallit till maskinens botten saknar det värde. På samma sätt saknar till staten Influtna skatter också värde. För staten är pengarna makulatur som inte ens behöver räknas. Skatternas inflationshämmande förmåga och hur skatterna i övrigt påverkar samhället måste däremot följas med stor noggrannhet. Det gäller att hitta den skattemix som åstadkommer minst skada men ändå förmår bevara penningvärde och sysselsättning. Budgetsaldot är fullständigt ointressant.

Gunnar Sträng måste ha förstått de nya tankegångarna när han i mitten av 50-talet valde Erik Westerlind som sin statssekreterare. Omdaningen av svensk förvaltning för att uppnå bättre kontroll över penningvärde och sysselsättning kunde börja. Men i riksdagen fanns ingen förståelse. Pragmatikern Gunnar Sträng gav upp och Erik Westerlind utnämndes till landshövding.

Allt förblev vid det gamla. Riksbankens sedlar fortsatte att betraktas som guld trots att inlösen inte hade kunnat ske sedan 1932. Statens affärer måste gå ihop för att statsskulden inte skulle öka, Till den räknades inte bara utländsk och inländsk upplåning utan även statens rekvisitioner från riksbanken. I keynesiansk anda kunde dock statsskulden tillåtas öka under lågkonjunktur men återbetalning skulle ske så snart konjunkturen vände.

Trots 50 år av misslyckanden med både penningvärde och sysselsättning är allt intresse fortfarande riktat mot budgetsaldot. Riksdagsmännen och de politiska opinionsbildarna är kvar i guldtänkandet. De verkar inte vilja förstå att vid pappersmyntfot är budgetsaldot ointressant. Det är inflationsgapet och dess tilltäppande som skall stå i fokus. Uppnås de överordnade målen full sysselsättning och stabilt penningvärde; varför blanda in statsbudgetens saldo? Upplåningen i utlandet är statsskuld som måste återbetalas. Upplåning inom landet är också statsskuld. Men statens rekvisitioner från den egna banken är ingen skuld. Varken ränta eller återbetalningsskyldighet föreligger. Hur stora rekvisitionerna blir bestäms av behovet för att uppnå den fulla syssselsättningen och det stabila penningvärdet. Inbillade guldpengar skall inte styra samhället. Det skall politikerna göra med hjälp av trovärdiga papperspengar!

På guldets tid var konjunkturen beroende av guldgrävarnas tur. Handel och välstånd krävde ständigt mer guld för att växa. Minskad guldtillförsel medförde lågkonjunktur som varade tills ett nytt värde på guldet hade etablerats. Historiskt finns ett klart samband mellan guldtillförsel och konjunktur. Den stora fördelen med pappersmyntfot är att den gör staten oberoende av det nyckfulla och dessutom på sikt omöjliga guldet. Inga lågkonjunkturer mer på grund av sviktande guldproduktion. Istället bestäms valutans värde av statens förmåga att bekämpa inflation och bevara pengarnas köpkraft i tiden. Deklarationer räcker emellertid inte. För internationellt förtroende måste staten under decennier ha visat att den klarar uppgiften. Belöningen kan bli att utlandet köper valutan bara för att den visat sig värdesäker i en osäker värld och det kan ge icke föraktliga inkomster.

På guldets tid höjde riksbanken räntan när innehavet av guld och till guld växlingsbara utländska valutor minskade. När innehavet ökade, kunde räntan sänkas. Med små ränteändringar hölls den egna valutan växlingsbar mot guld. På liknande sätt skulle även en pappersvaluta kunna hållas värdesäker. Minskar innehavet av goda utländska valutor, höjs räntan. Ökar innehavet, kan räntan sänkas. Pappersvalutan behåller sitt värde mot en "korg" sammansatt av de mest betydande utländska valutorna. Valutornas värden bestäms på en marknad men fasta kurser förekommer. Om kursen är orealistisk, kan sådan valuta förr eller senare väntas devalvera. För att inte importera andra länders inflation, måste "korgen" hållas justerad mot skräpvalutor.

För ett stort valutaområde blir utrikeshandeln i procent av BNP relativt liten. Hur omvärlden värderar valutan berör medborgarna marginellt. USA kan t ex använda räntan även som konjunkturverktyg. För ett litet export/importberoende land som Sverige blir emellertid räntan helt upptagen av penningvärdets bevarande och kan inte användas som konjunkturverktyg. Samhället måste anpassa sig till den ränta som krävs för att hålla växlingskursen mot utlandet stabil. I Sverige var under nära 50 år (slutet 1930-tal till mitten 1980-tal) kapitalrörelserna med utlandet reglerade. Räntan kunde då användas för att påverka den inhemska konjunkturen. Det går inte längre men tyvärr lever föreställningen kvar.

Försöket på 1950-talet att införa en rationell syn på papperspengar misslyckades på grund av att politiker och opinionsbildare inte kunde frigöra sig från guldtänkandet. Riksdagen bestämde hur mycket pengar som fick tryckas och balans krävdes i statsbudgeten. Detta ansågs tillräckligt för att ge kronan ett substantiellt värde av samma slag som guldets. Ingen reagerade mot det absurda i att staten sparade och fonderade i pengar som den själv tillverkade. Inte heller mot att sambandet mellan skatter och statsutgifter är indirekt vid pappersmyntfot eller att det är skillnad mellan skatter som minskar konsumtionen och sådana som minskar sparandet. Principerna för statsbudgeten förblev som på guldets tid. Inkomster och utgifter skulle balansera.

Riksbanken kunde bara tillhandahålla papperspengar men politikerna tänkte i guld. Oförmågan att inse pappersmyntfotens möjligheter blev dyr för Sverige. Den ekonomiska politiken efter kriget är en skandal. Sverige kom att bli sämst i klassen både när det gällde att bevara penningvärdet och att höja medborgarnas standard. Svensktillverkad inflation gick ut över de svaga, de som inte kunde kompensera sig. Ett misslyckande för "den svenska modellen" som särskilt skulle slå vakt om de svaga. Förtroendet för de ansvariga rubbades dock inte. Alternativ saknades. Alla tänkte i guld. Ingen politiker försökte förklara pappersmyntfotens finesser och de professionella ekonomerna teg.

På 1930-talet hade man med viss rätt väntat på guldmyntfotens återkomst. Analogt skulle underlåtenhet att utnyttja pappersmyntfotens fördelar under efterkrigstiden kunna ursäktas med att man väntade på en gemensam europeisk valuta. Årtionden försenad kom EMU på 1990-talet. För länderna som anslöt, var euron ett konstgjort guld utan det äkta guldets tillkortakommanden. Ingen utspädning behövdes. Eurosedlar hade 100% täckning i euro. Som en återgång till forna tider när det betalades med klingande guldmynt. Sverige hade kunnat ansluta till EMU utan problem. Att Sverige aldrig övergav guldtänkandet och kräver balans i statsfinanserna är nu en stor fördel. Statens sparande och fonderande får mening när det sker i euro istället för i valuta som staten själv tillverkar. Den sofistikerade penningpolitiken överlämnas till EMU:s centralbank ECB.

Men EMU:s valutaområde är stort. Räntan blir använd som verktyg för att reglera konjunkturen. Det påverkar växelkursen mot bl a dollarn och Sverige kan komma i kläm. Dollarområdet väger tungt i svensk utrikeshandel och stabil dollarkurs är ett svenskt intresse. Sådana överväganden avgjorde dock inte folkomröstningen om EMU. Det gjorde en allmän skepsis mot EU och Sverige valde att behålla kronan. Förmår svensk politik inte hantera och utnyttja pappersmyntfotens möjligheter, bör Sverige emellertid folkomrösta igen. EMU är ett klart bättre alternativ än egen valuta med fortsatt guldtänkande.

Svenska folkets förluster, på grund av politikernas oförmåga att överge guldtänkandet, kan aldrig tas igen. Arbetskraft är det mest flyktiga som finns. Den måste utnyttjas i stunden. Skatter för att statens räkenskaper skall gå ihop, har hindrat åtskilligt arbete från att bli utfört. Två mål för politiken hade räckt: Full sysselsättning och stabilt penningvärde. Ett tredje mål: Balans i budgeten, gör ekvationen olösbar. Förvirring uppstår och kontrollen över den ekonomiska politiken går förlorad.

 

Dec 2005 LH