Därför fungerar inte "den svenska modellen"

När Tage Erlander och Bertil Ohlin 1954 "duellerade" i Vasaparken, krävde Ohlin skattesänkningar. Erlander svarade att sänkta skatter var på gång. Finansminister Sköld höll just på med den saken. ("Duellen" filmades och finns med i SVT:s årskrönika för 1954.)

Skatteuttaget hade 1953 varit 23,3% av BNP. 1954 var skatteuttaget 24,3%. Någon sänkning blev det inte. När Erlander avgick 1969 hade uttaget stigit till 40,8%. "Den svenska modellen" krävde ständigt höjda skatter. 1989 uppnåddes 56,2% men under senare år har skatteuttaget stannat vid några och femtio procent.

"Den svenska modellen" tillkom på 1930-talet. Under depressionen i början av årtiondet hade tron på marknadskrafternas självläkande förmåga gått förlorad. Politiska ingrepp framstod som nödvändiga för att uppnå full sysselsättning. Missnöjet med arbetslösheten förde socialisterna till den politiska makten vilket ökade de planekonomiska inslagen i ekonomin. På 1930-talet var skatteuttaget omkring 12%. Att marknads- och planekonomi är inkompatibla system orsakade därför inga omedelbara problem och "den svenska modellen" berömdes för sin förmåga att blanda marknad med planekonomi. Långt senare skulle problemen visa sig. Vid mitten av 1970-talet upphörde standarden att öka för det stora flertalet av industrins löntagare för att sedan bli endast obetydlig. I början av 2000-talet var det dags för nedskärningar i skola, vård och omsorg. Något var fel i "den svenska modellen".

I en valsituation försöker människor välja bästa alternativet. På det sättet uppkommer marknadskrafterna. Dessa utmålas ofta som suspekta trots att de tillhör demokratins grundvalar. En marknadsekonomi styrs av vad som sker vid marginalerna. För att förstå hur en marknadsekonomi fungerar, är "marginaltänkande" nödvändigt. Fritt efter legendariske folkbildaren G M Silfverstolpe återges här följande exempel:

I Amazonas regnskog startas ett företag för att samla in gummi. Indianerna på platsen kräver 2 pesos per dag för att arbeta. De som först anställs behöver inte gå långt för att finna gummiträd. Värdet av deras arbete överstiger flerfaldigt vad de kostar i lön. Företaget anställer fler men dessa måste gå längre in i djungeln för att finna gummiträd. Värdet av arbetsinsatsen minskar och när den senast anställde vid arbetsdagens slut återvänder med gummi till ett värde av endast 2 pesos, då anställer företaget inga fler.

"Först anställda" producerar mer än "senare anställda". Lagen om "den avtagande gränsproduktiviteten" gäller generellt. Därför avbildas efterfrågan på arbetskraft alltid som en sluttande kurva. När att anställa ytterligare en medarbetare skulle medföra förlust, anställer en rationell arbetsgivare inga fler. I en marknadsekonomi bestämmer förhållandena vid marginalerna företagens storlek. På så vis blir samhällets resurser optimalt allokerade för att möta konsumenternas efterfrågan.

Karl Marx förstod marginaltänkande. På hans tid var landsbygdens födelseöverskott stort. För att överleva sökte sig överskottet till industrin. Det blev kö utanför fabrikernas grindar och lönekraven sjönk mot existensminimum. Om alla var utbytbara, kunde arbetsgivaren betala den lönen till alla sina anställda. Den "sist anställde" gav ett obetydligt bidrag men bidragen från de "först anställda" kunde vara mångfallt större än lönen.

Skillnaden mellan den verkliga lön som utbetalades och den lön arbetsgivaren skulle ha varit villig att betala enligt sin efterfrågekurva, var vinst för arbetsgivaren. Marx kallade den för "arbetets mervärde" och han försökte finna ett sätt som skulle göra arbetstagarna delaktiga i mervärdet. När han inte lyckades, förutspådde han kapitalismens kollaps. Ett samhälle med ett antal rika företagare och resten proletärer kunde inte vara hållbart i längden.

Hade Marx levt idag, hade hans prognos antagligen blivit annorlunda. Emigration till främst USA gav de arbetssökande fler alternativ och höjde lönerna. Arbetskraftens specialisering i ett allt mer tekniskt komplicerat samhälle minskade utbytbarheten. Lönedifferentiering gör det möjligt för dagens arbetstagare att förvandla en betydande del av mervärdet till lön.

Tyvärr kom Marx´ logiska analysmetod bort i den arbetarrörelse som han inspirerat till. Marx blev "ikon" och för att hans slutsatser skulle stämma, fick samhället inte förändras. Arbetarrörelsen behövde klasskamp, utsugning och kapitalismens oundvikliga sammanbrott för att nå politiskt inflytande. Individuella löner fördömdes som osolidariskt. Höjda lägstalöner var bättre för rörelsen. Arbetsgivare och fackföreningar förhandlade om lägstalöner, vilket var samma sak som att förhandla om hur stor arbetslösheten skulle bli. Arbetsgivarna har fått behålla mervärdet och den arbetslöshet som följer på för höga lägstalöner är ett större problem för arbetstagarna än för arbetsgivarna eftersom det blir de förra som kommer att stå för de arbetslösas försörjning. Marx hade nog inte gillat den utvecklingen. Marx var vetenskapsman. Han hade varit först med att revidera sina tidigare slutsatser när förutsättningarna ändrades.

Hur Marx kom fram till kapitalismens oundvikliga kollaps hamnade allt mer i bakgrunden. Marginalresonemang vinner inga röster men det gjorde drömmen om det samhälle som skulle uppstå efter kapitalismens sammanbrott. "Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga." Så rikt skulle samhället bli, om löntagarna fick bestämma över produktionsmedlen. Men varför invänta ett oundvikligt sammanbrott? Den nya samhällsordningen borde självklart införas snarast möjligt.

Sverige slapp revolution. Svenska socialister valde den parlamentariska vägen och sedan 1932 bestämmer socialisterna den politiska agendan. Efter 70 år är hela samhället genomsyrat av planekonomiskt tänkande. Priser skall inte bestämmas av köpares och säljares alternativ, utan av tillverkningskostnad plus något slags skäligt pålägg. Särskilt bostadspolitiken kom att bli förödande. Hyresstopp i det existerande beståndet bostäder medförde att detta undandrogs marknaden. Hela efterfrågan koncentrerades till nyproduktionen, där allt omedelbart blev uthyrt. Byggbranschens faktorer: arbetskraft, material och mark, utnyttjade givetvis situationen. Varför skulle de hålla igen, när allt blev uthyrt? Effekten av subventioner, för att hålla hyrorna på rimlig nivå, blev att byggbranschens faktorer kunde ta för sig ändå mer. Allmännyttan, som byggde utan vinstintresse, kunde bara konstatera hur kostnaderna att bygga hela tiden ökade. Bostadspolitiken kom att avsevärt bidra till efterkrigstidens inflation. Försöket att reglera bostadsmarknaden blev ett stort misslyckande på grund av att marginaltänkande saknades.

I en planekomomi bestäms lönen av hur lång utbildningen varit eller av hur "fin" befattningen anses vara och det är fritt fram för "mygel". En del hävdar att lönen skall motsvara prestationen. En orimlighet, eftersom ingen anställer någon, om det bara är som att växla pengar. Andra kräver att lönen skall "gå att leva av" men går inte in på hur behoven kan variera mellan olika individer. Skillnaden är stor mellan en ensamstående flerbarnsmamma och den som bor kvar i föräldrahemmet eller i ett kollektiv. I en marknadsekonomi bestäms löner på samma sätt som priser. Det är arbetsgivarens alternativ och arbetstagarens alternativ som avgör. Lagstiftare och fack kan inte skapa fler och bättre alternativ. De förmår endast inskränka alternativ som redan finns. Ibland till endast ett: Arbetslöshet.

Den största inskränkningen står skatterna för. Ink.skatt 30%, arb.giv.avg. 33%, semester och sjukers. 15% och moms 25% när arbetsgivaren säljer varan/tjänsten. 100 kronor netto till löntagaren kostar arbetsgivaren 272 kronor. Med den beskattningen hade indianerna i Silfverstolpes exempel kostat 5½ pesos istället för 2. Färre hade blivit anställda. Så många färre att de influtna skatterna inte hade räckt ens till ett blygsamt understöd åt dem som blev arbetslösa. Välfärd kan inte skapas med skatter.

Planekonomer fokuserar på medelvärden och genomsnitt. Om löntagaren själv betalar till pension, vård, skola, kultur och välgörenhet eller om detta sker via skatter och obligatoriska avgifter kan verka tämligen egalt. De flesta skulle ändå disponera sina inkomster ungefär så. Men vid arbetsmarknadens marginaler kan "rundgången" få förödande konsekvenser och där befinner sig de som söker anställning och de som riskerar att bli uppsagda.

För anställning krävs att den anställdes prestation tillför mer än den kostar. Över prestationens värde råder emellertid varken arbetsgivare eller löntagare. Opåverkbara faktorer som konjunktur och tillgänglig teknik sätter gränser för hur stort värdet kan bli. Tusentals får ingen anställning när deras prestation vid marginalen inte räcker för att bidra till den kultur och den välgörenhet som politikerna bestämt. Unga, som ännu inte borde behöva tänka på sin pensionering, blir arbetslösa när deras prestation vid marginalen inte räcker för att delta i det obligatoriska pensionssparandet. Idén att betala levnadsomkostnader via skatten må vara egal för genomsnittslöntagaren men vid marginalerna uppstår anställningshämmande trösklar.

Alla kan någon gång hamna vid marginalen. Där betalas priset för att samhället är dynamiskt och i ständig utveckling. Vistelsen vid marginalen kan göras uthärdlig, om den blir kort. Därför skall det vara brist på arbetskraft. Det höjer både människovärde och lön.

Planekonomer ser inte dynamiken. Det blir för mycket bevarande av gamla strukturer. Till detta behövs arbetskraft och planekonomen ser därför invandring som en värdefull resurs. Men de nyanlända får i bästa fall anställningar vid marginalen. Prestationen är där värd obetydligt mer än kostnaderna. BNP ökar totalt men minskar per capita och lönerna hålls tillbaka. Ökad folkmängd är fel metod att försöka höja invånarnas standard.

Barsebäck stängs. De för beslutet ansvariga blir sedan förvånade när elpriset stiger hos Vattenfall och andra etablerade elproducenter. Deras kostnader har ju inte ökat. Men priset bestäms av den sist tillkomna producenten. Konsumtion och produktion måste var lika och därför måste priset vara så högt att producenten vid marginalen vill vara med. Antagligen något risigt kolkraftverk utanför Sverige. Vattenfall m fl tjänar miljarder på Barsebäcks stängning. Svenska folket får betala inte bara kraftverkets avveckling utan även ett höjt elpris.

I "den svenska modellen" finns inte plats för marginaltänkande. Efter 70 år tänker även den politiska oppositionen planekonomiskt. Ekonomistuderande tenterar i klassisk pristeori men glömmer kunskaperna när de möter en verklighet där marginaltänkande inte är "politiskt korrekt". Miljövänner läser ekologi och blir medvetna om hur allt som sker i biosfären styrs från marginalerna. Anpassning till det "politiskt korrekta" kräver sedan att undantag görs för människan.

Politik får inte bara vara att vilja. Det måste finnas kunna också. Det behövs marginaltänkande!

 

Sep 2005 LH