Utan eget substansvärde

När utlandet inte köper svenska produkter i samma utsträckning som tidigare, måste exportindustrin avskeda. Landsting och kommuner ser skatteunderlaget minska och börjar även de avskeda för att anpassa till lägre inkomster. Vård, skola, omsorg försämras och lågkonjunkturen fördjupas. Så fungerade ekonomin på guldets tid. Pengar hade ett eget substansvärde. Sedan flera tusen år hade guld och silver fungerat som pengar. Ädla metaller var beständiga och hade liten volym i förhållande till värdet. Guldproduktionen kunde emellertid inte hålla jämna steg med behovet av betalningsmedel. Bl a därför tillkom guldmyntfoten. För valutor anslutna till konventionen gällde att sedlar vid anfordran skulle kunna lösas in i guld. Alla pengar var därmed av guld och ägde guldets substansvärde. Vid behov kunde bankerna låna guld av varandra och med undantag för åren under och omedelbart efter Första världskriget, fungerade konventionen utmärkt. Men guldets utspädning blev allt större. 1931 höll guldmyntfoten inte för påfrestningarna. Inlösen av sedlar i guld upphörde. Pengar var nu bara papper med tryck och saknade det egna substansvärde som guldpengarna hade haft. Samtidens ekonomer (inkl. Keynes) fann ingen anledning beakta skillnaden. Guldmyntfoten hade varit suspenderad förut och skulle återinföras så snart det blev möjligt. Under tiden fick man låtsas att pengarna var av guld.

I de flesta länder byggde redovisningen sedan gammalt på principen att pengarna hade ett eget substansvärde. Utgifter och inkomster måste balansera. Om inte, kunde även en stat göra konkurs. För att komma ur 30-talets depression föreslog Keynes överbalansering av budgeten men skulderna som uppstod i redovisningen avskräckte politikerna från större projekt. Sveriges AK och USA:s New Deal blev för lite och kom för sent för att mer än marginellt påverka konjunkturen, har konstaterats efteråt av bl a Friedman. Den fulla sysselsättningen kom med Andra världskriget. Efter kriget stod emellertid klart att guldmyntfoten aldrig skulle komma tillbaka. Guldet skulle inte räcka till för att täcka världens behov av pengar. Guldpriset skulle bli orimligt. Pengarna utan eget substansvärde hade kommit för att stanna.

Guldets definitiva sorti förändrade totalt de ekonomiska villkoren. Staten kunde nu ha utgifter utan att ha motsvarande inkomster. Budgetens saldo blev en ointressant restpost. Det som hade betydekse var skatternas förmåga att täppa till inflationsgapet. Gunnar Sträng måste ha förstått de nya tankegångarna. Annars hade han inte valt den framstående ekonomen Erik Westerlind till sin statssekreterare. Statens i lag fastställda redovisningsprinciper var ett problem som löstes genom att Finansdepartementet upprättade en skuggbudget. Men etablissemanget ville inte förstå. Statsbudgetens saldo och utfall var verkliga siffror och kunde inte ersättas med diffusa uppskattningar om inflationsgap. Det svenska etablissemanget var inte redo för sofistikerade ekonomiska modeller. Pragmatikern Gunnar Sträng gav upp. Erik Westerlind blev landshövding. Saldot i statsbudgeten behöll sin roll som den ekonomiska politikens främsta styrinstrument.

Stabilt penningvärde är ett av statens viktiga mål. Balans i budgeten betyder inte att målet uppnås. Om inflationsgapet blir tilltäppt beror på var skatterna och avgifterna tas ut. Beskatta, där det politiska motståndet är minst kan få förödande konsekvenser. Skatter kan minska utbudet och öka inflationsgapet istället för att täppa till det. Trots världens högsta skatter blev penningvärdeförsämringen under 1900-talets senare hälft dubbelt så stor i Sverige som i jämförbara länder.

Riksbanken fick uppdraget att försvara kronans värde. Stabilt värde definierades som svenskt konsumentprisindex (KPI) plus två procent. När t ex oljepriset steg på världsmarknaden, höjdes räntan. Andra priser måste pressas tillbaka för att KPI inte skulle överskrida plus två procent. Samtidigt skulle räntan beakta sysselsättningen. Uppdraget var omöjligt. De internationella kapitalrörelserna hade blivit fria under 80-talet. Räntan som konjunkturvapen tillhör regleringarnas tid. Vid fria kapitalrörelser blir en liten valutas ränta helt upptagen av betalningsbalansen.

Sverige har inte ekonomin under kontroll. Överskott i budgeten betraktas som sparande. Sedan många år finns ett överskottsmål. Influtna skatter fonderas för att användas om tiderna blir sämre. Hösten 2008 förklarade finansministern att Sverige var väl rustat för att möta lågkonjunkturen. Miljarder fanns sparade. Men sparandet var en illusion. Det går inte att spara i pengar som man själv tillverkar. När skatterna har minskat inflationsgapet, har de gjort sitt. För staten är influtna skatter makulatur. Staten betalar alltid med nya pengar. Vill staten spara i likvid form, kan det bara ske i utländska pengar eller i guld. Pengar utan substansvärde innebar en förändring som kräver nytt tänkande och en ny ekonomisk modell.

Guldmyntfoten överlät pengarnas värdebeständighet på guldet. Utbudet av varor och tjänster och tillgången på guld bestämde prisnivån. Guldet garanterade inte stabila priser. Guldmyntfoten svarade endast för att valutan gick att växlas till guld. Växelkurserna blev stabila och kunde endast röra sig mellan de s k guldpunkterna. Vad som kunde köpas för guld, bestämde marknaden. Knyta värdebeständigheten till ett prisindex är opraktiskt. Handeln föredrar stabila växelkurser. En liten valuta bör kunna acceptera världsinflationen och definiera stabilt penningvärde som stabilast möjliga växelkurs mot omvärldens valutor. Om Sverige hade lyckats följa omvärlden, hade kronan varit värd det dubbla.

Kapitalrörelser, penningmängd, valutakurs, ränta och skatter måste hänga samman. För en liten valuta i en värld med fria kapitalrörelser och viss inflation kan sambanden uttryckas sålunda: När skatterna täpper inflationsgapet tillräckligt för att riksbanken med rimliga ränteändringar skall kunna hålla valutakursen mot omvärlden någorlunda stabil, är även penningmängden under kontroll.

Fördelarna med egen valuta skall utnyttjas. En nedgång för exporten behöver inte sprida sig till skola, vård och omsorg. Verksamheterna kan behålla samma resurser som tidigare. Genom extra bidrag från staten så länge landsting och kommuner har egen beskattningsrätt. På sikt bör emellertid endast staten inneha rätten att beskatta. Endast staten klarar uppgiften att anpassa skatteuttaget till inflationsgapet och för höga skatter är lika illa som för låga. Landsting och kommuner får istället schablonberäknade belopp att bestämma över. Det har fungerat i andra länder.

När pengarna förlorade det egna substansvärdet, upphörde det direkta sambandet mellan statens utgifter och inkomster. Sambandet går nu via aktiviteterna i samhället. När staten rekvirerar pengar från sin egen bank, finns ingen återbetalningsskyldighet. Rekvisitionerna ger inte upphov till skulder. Influtna skatter kan inte fonderas och sparas. För staten saknar den egentillverkade valutan substansvärde.

Alternativet är medlemskap i EMU. Sverige kan inte tillverka Euro. För Sverige har euron substansvärde. Principerna för statens redovisning behöver inte ändras och budgetsaldot har kvar samma betydelse som på guldets tid. Statens affärer måste balansera. ECB i Frankfurt tar hand om den sofistikerade delen av penningpolitiken. Minskar skatteunderlaget på grund av nedgång för exporten, blir Sverige beroende av bidrag från ECB för att hindra att nedgången sprider sig till andra delar av samhället.   Risken finns emellertid att ECB måste behandla alla medlemsländer lika och inte kan ta hänsyn till ett enskilt lands speciella exportstruktur.

Egen valuta borde vara det bästa för Sverige men den ekonomiska modell som används måste beakta att det är skillnad på pengar med och utan eget substansvärde. Och beskattningen måste ses över. Skatter som förstorar inflationsgapet istället för att täppa till det, borde inte få förekomma.



Lennart Hållenius

Civilekonom S57

lennart@hallenius.se

 

 

Mars 2009