Två refuserade artiklar

När Per-Edvin Sköld var finansminister, utsåg han Erik Westerlind till sin statssekreterare. Gunnar Sträng övertog Westerlind men avskedade honom efter bara något år. Han passade inte Strängs pragmatiska syn på nationalekonomi. Erik Westerlind hade insett paradigmskiftet. I tre årtusenden hade pengar haft eget substansvärde. Det var byteshandel. Vara byttes mot annan som bestod av ädel eller halvädel metall. Vid 1800-talets mitt enades man om att den monetära metallen skulle vara guld och genom en finurlig konvention kunde guldpengar mångfaldigas, vilket var nödvändigt eftersom guldproduktionen inte höll jämna steg med behovet av pengar. Men guldtäckningen blev allt mer uttunnad och konventionen klarade inte 30-talskrisens påfrestningar. Så länge det förvåntades att konventionen skulle komma tillbaka, var det praktiskt att ändå betrakta pengar som guld men efter konferensen i Bretton Woods 1944 stod det klart att guldpengarna aldrig skulle komma tillbaka. Eran med pengar som hade eget substansvärde var slut och förändringen var så stor att den måste kallas för paradigmskifte. Det är inte längre pengarna som styr. Det gör politikerna med hjälp av pengar. Ständig hög sysselsättning i förening med stabilt penningvärde är möjligt att uppnå. Men hur få politikerna att överge det keynesianska guldtänkandet?

Det har jag försökt i fyra år men intresset för penningteori verkar vara obefintligt. Man fortsätter betrakta pengar som om det förväntades att guldet skulle komma tillbaka. En korpral lär ha sagt: Stämmer inte terrängen med kartan, gäller kartan.  Etablissemanget resonerar likadant. Redovisningen tas för verkligheten. Men överskotten i budgeten är inget sparande och när staten rekvirerar pengar från sin egen bank, uppstår ingen statsskuld. Westerlind ansåg dock att redovisningen kunde behållas. Den måste emellertid läsas och förstås på annat sätt. Det förut så betydelsefulla saldot är nu bara en ointressant restpost. Beräkningen av inflationsgapet höll Westerlind utanför räkenskaperna.

Erik Westerlinds teori anser jag vara det mest betydande bidraget till nationalekonomin under hela efterkrigstiden och det är märkligt att synsättet inte välkomnas. Här följer två artiklar där jag har försökt få  paradigmskiftet uppmärksammat. Ingen har lyckats bli publicerad:

Sverige behöver en ny ekonomisk modell!

Den ekonomiska situationen är så bra att vi kan höja räntan. Vad är det för nonsensuttalande från en riksbankschef? Man kan bli skeptisk mot svensk ekonomisk politik för mindre.

På guldmyntfotens tid var kapitalrörelserna fria. Ländernas guldreserver fick inte ta slut. Minskade innehavet av guld eller valutor som kunde växlas till guld, måste räntan höjas, Ökade innehavet, kunde räntan sänkas. Betalningsbalansen bestämde räntan. Guldmyntfoten fungerade utomordentligt väl. Världens centralbanker kunde liknas vid en orkester med Bank of England som dirigent.

Emellertid klarade guldfmyntfoten inte påfrestninarna under 1930-talets kris. 1932 hade de flesta länder upphävt löfttet att lösa in sedlar mot guld. Pengarna blev nödmynt i avvaktan på att guldmyntfoten skulle bli återinförd. Men nödmynten saknade det egna substansvärde som guldpengarna hade haft. Växelkurserna var inte längre stabila. De varierade med förtroendet för valutan. Världshandeln minskade och krisen förvärrades när länderna i första hand tänkte på sig själva. För att skapa sysselsättning för den egna befolkningen reglerades utrikeshandeln på olika sätt. Sedan kom kriget och allt blev reglerat. Först i slutet av 1980-talet avvecklades de sista regleringarna i Sverige. Internationella kapitalrörelser blev fria.

Under regleringarnas epok lärde sig politikerna att räntan kunde användas som konjunkturvapen. De idéerna finns kvar, trots att de borde ha lämnats när kapitalrörelserna åter blev fria. Räntan blir som på guldets tid upptagen av betalningsbalansen och kan inte användas som konjkunkturvapen. Minskar innehavet av utländska valutor, måste räntan höjas. Ökar innehavet, kan räntan sänkas. Konstigare än så behöver inte räntepolitiken vara för en liten valuta. Det ger stabilast möjliga  växelkurs mot omvärlden. Valutans värde följer världsinflationen. En fullt tillräcklig målsättning för stabilt penningvärde. Hade Sverige uppnått den, hade kronan varit värd mer än det dubbla mot nu.

Värdebeständigheten fanns inte som problem på guldets tid. Bankerna garanterade endast att deras valuta kunde växlas mot viss mängd guld. Vad guldet kunde köpa, bestämde marknaden. Konsumentprisindex plus två procent  som mål för värdebeständighet är dömt att misslyckas. Om oljepriset ökar på världsmarknaden, skall räntan då höjas för att pressa tillbaka andra priser så mycket som behövs för att KPI inte skall öka med mer än två procent?  Dessutom är avståndet mellan ränta och KPI alldeles för långt. Det kan ta många månader för en ränteändring att påverka KPI.

Guldpengar måste cirkulera. Det måste även substitut för guldpengar. Guldet skall ju komma tillbaka. När det efter Bretton Woods 1944 stod klart att guldet aldrig skulle komma tillbaka, kunde pengarna inte ens låtsas ha eget substansvärde och vara substitut för guld. Pengar var spelmarker. Gamla samband gällde inte längre. Ett paradigmskifte hade ägt rum som krävde en ny penningteori.

Det är inte budgeten som skall täppas till. Det är inflationsgapet. Saldot i statsbudgeten är bara en restpost och vad den blir beror på hur mycket outnyttjade resurser samhället har. Självklart finns ett samband mellan statens utgifter och skatterna. Men det är inte direkt. Det går via aktiviteten i samhället. Skatternas primära uppgift är inte att finansiera statens utgifter. Den är att bevara penningvärdet. Därefter har skatterna gjort sitt. Beskattning är som att bromsa ett maskineri med grus. Det är bromseffekten som räknas. Gruset på maskinens botten saknar värde och till staten influtna skatter är makulatur. Om inte inflationsgapet är tilltäppt, kan Riksbanken inte försvara kronkursen mot omvärlden med rimliga räntor. Skatterna, räntan, valutans värdebeständighet och den för sysselsättningen i samhället avgörande aktiviteten allt hänger samman.

Tillgången på guld är begränsad. Kretslopp var nödvändigt men gav upphov till konjunktursvängningar. Varför behålla nödpengarna och guldets krav på kretslopp när det inte behövs? Guldmyntfoten kommer inte illbaka. En ren pappersvaluta cirkulerar inte i kretslopp. Pengarna styr inte. Det gör politikerna med hjälp av pengar. Konjunktursvängningar kan bemästras och skatteuttaget blir lägre när rundgången minskar. Ingen beskattning av utbud för att budgeten skall balansera.

Utländska pengars värde berörs inte av Sveriges betalningsbalans. Det skiljer utländska pengar från svenska. Riksbanken kan förklaras aldrig så självständig. Hur man än vänder och vrider är den fortfarande en del av staten. Det går inte att spara i pengar som man själv tillverkar. När svenska pengar inkommer till staten, blir de makulatur. Vill staten spara till sämre tider i likvid form, kan det bara ske i utländska valutor.

En lågkonjunktur börjar med vikande export. Om importen får fortsätta som tidigare, kan lågkonjunkturen hindras från att nå skola ,vård och omsorg. Det kräver emellertid reserver i utländsk valuta. Då är det för sent upptäcka att budgetöverskottens sparade kronor inte är ett dugg mer värda än nytillverkade. Används pengarna inom landet, måste skatterna höjas om inflationstrycket skall förbli oförändrat. Används pengarna i utlandet, måste exporten eller kapitalimporten öka för att växelkursen inte skall påverkas. Överskott i statsfinanserna är inget sparande.

Sverige måste försöka lämna det keynesianska guldtänkandet och utnyttja fördelarna med egen riksbank och egen valuta. Medlemskap i EMU för att få behålla guldtänkandet är ett klart sämre alternativ.

Lennart Hållenius

Civilekonom HHS 1957

lennart@hallenius.se

 

Ingen tidning ville ta in artikeln. Jag skickade den direkt till ett 20-tal utvalda personer men det fanns inget intresse. Kanske tog jag i för mycket när jag försökt förklara hela modellen i en så kort artikel. Därför skrev jag en ny, där jag endast försökte förklara det orimliga i att spara i pengar som man själv tillverkar. Den vägen kunde kanske intresse väckas för hela modellen:


 

Sveriges budgetmål blir inte samma som för EMU-länder


Euron var tänkt som ett konstgjort guld. Pengarna skulle ha värde i sig. Därför fick ingen brukare ha inflytande på produktionen eller ansvar för värdebeständigheten. Kraven på EMU-länderna liknar Guldmyntfotens. Statens affärer måste gå ihop. Dessutom behövs en buffert för att utjämna konjunktursvängningar. Överskott under goda år kan sparas. Pengarna har eget värde och kan utan komplikationer användas för alla slag av inköp som staten kan behöva för att lindra en lågkonjunktur. Överskottsmål i budgeten är rationellt.

För länder med egen valuta blir det annorlunda. Hur självständig riksbanken än förklaras vara, är den fortfarande en del av staten. Överskotten i statens finanser består av pengar som staten själv tillverkar. Det är villkorade pengar som inte kan användas på samma sätt som om de varit euro eller dollar. Används överskotten inom landet, måste skatterna höjas för att inflationstrycket skall förbli oförändrat. Används de i utlandet, måste exporten eller kapitalimporten öka för att växelkursen inte skall påverkas. Pengarna från överskotten är inte ett dugg mer värda än nytillverkade pengar och förklaringen är enkel. Det går inte att spara i pengar som man själv tillverkar. Vill staten spara i likvid form, kan det bara ske i utländska valutor eller i guld.

I länder med egen valuta saknar överskottsmål i budgeten mening. Det är inte budgeten som skall täppas till med skatter. Det är inflationsgapet. Budgetsaldot är en restpost och beror på vilka outnyttjade resurser som vid tillfället finns i samhället. Skatterna minskar efterfrågan för att bevara penningvärdet. Därefter har skatterna gjort sitt.

Att man inte kan spara i pengar som man själv tillverkar insågs för mer än 50 år sedan. Ändå lever idén med budgetöverskott i statsfinanserna kvar. Det är skandal! Svensk nationalekonomi måste avpolitiseras och få högre i tak. Sverige har länge behövt en ny ekonomisk styrmodell!

Lennart Hållenius

Civilekonom HHS 1957

lennart@hallenius.se


Inte ens Synpunkt i SvD ville ta artikeln som insändare.


Om pengar inte längre har eget substansvärde eller kan ses som tillfälliga substitut för sådana pengar, blir pengarna som spelmarker. De gamla sambanden gäller inte längre. Det behövs en ny penningteori. Vill staten av praktiska skäl behålla det gamla sättet att redovisa, måste redovisningens resultat förstås annorlunda.

Skall det vara så svårt att begripa?

LH

 

Jan 2011