Det ouppmärksammade paradigmskiftet

I tre tusen år hade pengar bestått av guld eller silver. Men särskilt utvinningen av guld hade svårt att följa handelns behov av pengar. Det behövdes mer guld än det som fanns. Lösningen blev Guldmyntfoten. Den byggde på att de flesta föredrar att ha sina pengar i sedlar eller på bankkonto. Med en mindre guldreserv kunde bankerna garantera att sedlar vid anfordran blev inlösta mot guld och så länge sedeln vid marginalen blev inlöst mot guld, var alla pengar guld. Guldet var hela världens gemensamma valuta. Guldmyntfoten fungerade utomordentligt väl. Den kunde åstadkomma de guldpengar som den ökande handeln krävde. Men bankernas guldreserver minskade och de klarade inte av att möta påfrestningarna vid 30-talets kris. Hösten 1931 upphörde inlösen av sedlar mot guld i de flesta länder. Guldmyntfoten suspenderades. Tillfälligt hette det. Så snart tiderna blev normala, skulle den återinföras. Men de normala tiderna dröjde. Sedan kom kriget.

Keynes var tidens ekonomiska guru. Hans teorier hade Guldmyntfoten som grund och att återupprätta den, såg han som enda alternativ. Men ekonomerna som planerade för efterkrigstiden insåg att guldet inte skulle räcka till för den världshandel som väntade. Guldpriset skulle bli orimligt. Bankernas guldreserver skulle bli för små. Efter konferensen i Bretton Woods 1944 stod det klart att Guldmyntfoten inte skulle komma tillbaka. Guldet hade gjort sitt i monetära sammanhang. Förändringen var så stor att den måste kallas för paradigmskifte. Keynes´ teorier var historia. Det behövdes en ny penningteori.

Under tiden man väntade på att Guldmyntfoten skulle komma tillbaka, hade det varit praktiskt att låtsas att pengarna fortfarande var av guld. Nödmynt hade förekommit tidigare. Men vet man att Guldmyntfoten aldrig kommer tillbaka, borde det  inte gå att låtsas längre. Verkligheten måste accepteras. Pengar är kuponger eller, kanske mer träffande, spelmarker.

Till skillnad från guldpengar saknar spelmarker eget substansvärde och kretsloppet behövs inte. Det gör den ekonomiska modellen enkel och överskådlig. Staten behöver inga inkomster för att ha utgifter. Den betalar alltid med nya pengar. Skatternas uppgift är att bevara penningvärdet genom att suga upp köpkraft och köplust. Därefter har skatterna gjort sitt. För staten saknar de influtna pengarna värde. De är makulatur!  Spelmarker behöver inget kretslopp. Om skatter infördes i sällskapsspelet Monopol för att hindra inflationen, skulle spelet bli långsamt och trist men det skulle likna verkligheten. Bankens uppgift är att hålla spelet igång. Statens uppgift är att hålla samhället igång. Monopolbanken räknar inte sina pengar vid spelets slut. Det finns heller ingen anledning varför staten skulle räkna sina pengar. Staten förvaltar inte ett kapital som på guldets tid. Den styr resursanvändningen med hjälp av spelmarker som kallas pengar.

Vill staten fortsätta redovisa på samma sätt som tidigare, finns emellertid ingenting som hindrar. Men redovisningen måste förstås vara annorlunda. Eftersom förhållandet mellan statens inkomster och utgifter nu är indirekt, är saldot i statens finanser bara en restpost och inget nyckeltal. Överskott eller underskott beror på vilka outnyttjade resurser som fanns under perioden. Ett överskott har inget värde. Det kan inte sparas för att användas senare. Det går inte att spara i pengar som man själv tillverkar. Alla statens inkomster i den egentillverkade valutan är makulatur. Om tillgångar i den egna valutan saknar värde, bör skulder i den egna valutan också sakna värde. För statens rekvisitioner från den egna banken finns varken ränta eller krav på återbetalning. Det kan inte kallas för lån. Till statsskulden hör endast sådan upplåning som måste återbetalas.

Den rationella synen på pengar har haft svårt att göra sig gällande. Politikerna vill ha kvar föreställningen att pengar har eget substansvärde. Statssekreteraren i Finansdepartementet Erik Westerlind hade insett paradigmskiftet. Gunnar Sträng övertog honom från sin företrädare Per Edvin Sköld men avskedade honom 1958. Riksbankens självständighet skulle garantera eget värde hos valutan. Kring detta värde konstruerar man en ekonomisk modell som liknar guldpengarnas. Men kan man lita på riksbankens självständighet?  Historiskt har riksbanker alltid gjort som de blivit tillsagda, om landet råkat i svårigheter. Det verkar mer realistiskt att betrakta riksbanken som en del av staten. Förutsättningarna i en ekonomisk modell måste gälla i alla väder. Annars duger inte modellen. Den vägleder fel. Överskotten i statens finanser är inga sparade pengar. Att de inte skiljer sig från nytillverkade är lätt att inse. Används de inom landet, måste skatten höjas för att bevara penningvärdet. Används de utomlands, måste exporten öka eller upplåning ske i utlandet, för att växelkursen inte skall påverkas. Det går inte att spara i pengar som man själv tillverkar. Vill staten spara i likvid form, kan det bara ske i utländska valutor (eller i guld).

I politikernas modell samlas skatter in för att täcka statens budget. I den realistiska modellen är avsikten med skatter att bevara penningvärdet. Inflationsgapet skall täppas till utan att det nyttiga utbudet störs alltför mycket. Beskatta nyttigt utbud är kontraproduktivt. Det leder till rundgång och onödigt höga skatter.

Politikernas ”guldmodell utan guld” bygger på antagandet att ett lands riksbank kan vara självständig vad som än händer. Modellen är svår att överblicka, fylld som den är av tillgångar och skulder som, om riksbankens självständighet kan ifrågasättas, bara är redovisningsteknisk illusion. Med en modell som inte behöver tveksamma förutsättningar, borde det vara lättare att uppnå statens mål, bästa utnyttjande av resurserna i förening med ett stabilt penningvärde  Att modellen är lättöverskådlig underlättar att förstå ekonomin och vidta rätt åtgärder om exporten får svårigheter eller bubblor uppstår.

Vill politikerna absolut ha kvar guldtänkandet, finns EMU. Fördelen med en stor valuta är annars att den är mindre utsatt för spekulation. Medlemmarna blir som kommuner. Räkenskaperna måste gå ihop om inte ECB tillåter annat. Den sofistikerade penningpolitiken har överlåtits på ECB. Intressenterna är där så många att ECB bor kunna anses självständig och euron får därmed ett eget värde. Men ECB måste beakta paradigmskiftet. Förhoppningsvis kan tyskarna. Hjalmar Schacht kunde häva världens högsta arbetslöshet och sedan finansiera Hitlers sexåriga krig, utan att valutan förlorade nämnvärt i värde. Schacht måste redan 1933 ha insett att guldet inte skulle komma tillbaka. Det tragiska är att det blev vapen som tillverkades med de aktiverade tidigare outnyttjade resurserna. Största hotet mot EMU anser jag vara, om politikerna lägger sig i ECB:s beslut och inte respekterar självständigheten.

Det är skandal att paradigmskiftet med anledning av guldets sortí inte fått större uppmärksamhet. Vart tog nationalekonomin vägen, frågar

 

Lennart Hållenius

Civilekonom HHS 1957

 

Juni 2012