Nationalekonomi går ut på att skapa en
sann modell av verkligheten och erbjuda
den till politiker och andra beslutsfattare.


Sverige behöver en ny modell

Med den ekonomiska modell som används har regering och riksbank noll koll på Sveriges ekonomi. Skatter utkrävs för att statens finanser skall gå ihop. För att spara till sämre tider överbalanseras budgeten med några procent. Staten fonderar skatteintäkter och kallar detta för sparande. Men sparandet är en illusion. Det går inte att spara i pengar som man själv tillverkar. Vill staten spara i likvida pengar, kan det bara ske i utländsk valuta eller i guld. För att upprätthålla en illusion, intecknas framtiden. Onödiga skatter skapar arbetslöshet som sedan åtgärdas med ytterligare höjda skatter.

Riksbanken ansvarar för penningvärdet. Konsumentprisindex (KPI) får inte öka med mer än två procent per år. Om priset på råvaror ökar på världsmarknaden, skall höjd ränta pressa tillbaka andra priser för att inflationsmålet skall uppnås. Dessutom förväntas Riksbanken beakta konjunkturen. När styrräntan fastställs skall hänsyn tas även till arbetslösheten. På regleringarnas tid kunde räntan användas som konjunkturvapen men om kapitalet rör sig fritt, kan ett litet valutaområde inte föra konjunkturpolitik med räntan. Sverige begär för mycket av sin riksbank. Sambandet mellan styrränta och KPI är avlägset. Det kan ta år för en ränteändring att påverka KPI. Riksbanken behöver både en ny instruktion och en snabbare och mer direkt indikator.

På guldets tid gällde samma villkor för staten som för andra aktörer på marknaden. Ekonomin måste gå ihop. Guldmyntfoten (GMF) garanterade att sedlar kunde inlösas i guld. Trots att guldproduktionen inte kunde hålla jämna steg med behovet av betalningsmedel, fungerade GMF väl under mer än ett halvt århundrade och fram till 1914. Bankerna utnyttjade förhållandet att alla inte samtidigt skulle begära sina sedlar inlösta i guld och tryckte mer sedlar än de hade täckning för. Efter Första världskriget återinfördes GMF med mycket möda och stort besvär men guldtäckningen blev för låg för att motstå krisen i början av 1930-talet. Hösten 1931 slutade Sverige lösa in sedlar mot guld. Tillfälligt hette det. GMF skulle komma tillbaka så snart tiderna åter blev normala. Det ansåg Keynes som var tidens guru när det gällde ekonomi. Keynes var stor även i Sverige och det skulle dröja till efter Andra världskriget innan svenska ekonomer insåg att GMF aldrig skulle komma tillbaka. Om alla världens valutor skulle ha tillfredsställande guldtäckning, skulle guldpriset bli orimligt. I Centraleuropa fanns inte samma respekt för Keynes. Hur Hjalmar Schacht finansierade Hitlers Tyskland förtjänar en större uppmärksamhet.

Inflation stjäl från de fattiga. Besluten i en inflationsekonomi blir inte samhällsekonomiskt optimala. Två goda skäl varför pengar bör vara värdesäkra i tiden. GMF överlät värdesäkringen på guldet. Sedlar var detsamma som guld. Vad guld var värt bestämdes av tillgången på guld och utbudet av varor och tjänster. När produktionen av guld var låg, ökade guldets värde. Priserna sjönk och spiralen till lågkonjunktur var inledd. Historiskt finns ett klart samband mellan guldproduktion och konjunktur. Pappersmyntfoten (PMF) är inte beroende av guldletarnas tur. PMF tillhör de stora innovationerna. Ständig högkonjunktur med full sysselsättning och samtidigt stabilt penningvärde kan vara möjligt att uppnå.

PMF har inget guld som kan ta slut. Det finns ingen anledning varför statens inkomster och utgifter måste balansera. En stat med egen valuta kan liknas vid banken i ett sällskapsspel. Den tillhandahåller de marker som behövs för att spelet skall fungera och ingen kräver att banken redovisar när spelet avslutas. En stat med PMF tillhandahåller de pengar som behövs för att samhället skall fungera. Staten tillverkar pengarna själv och behöver inga inkomster för att ha utgifter. Skatternas uppgift är inte att finansiera statens utgifter. Den är att täppa till inflationsgapet för att penningvärdet skall bevaras. Sambandet mellan skatter och statens utgifter är indirekt och går via aktiviteterna i samhället. Hur höga skatter  som behövs, beror på konjunkturen och på var och hur skatterna tas ut. Idealet är en mix som stör minsta möjliga men ändå förmår hålla aktiviteterna på en nivå som är förenlig med oförändrat penningvärde. Beskattning kan liknas vid att bromsa ett maskineri med grus. När gruset fallit till maskinens botten, har det gjort sitt. På samma sätt har skatterna gjort sitt när de anländer till staten. Influtna skatter är makulatur som inte ens behöver räknas. Endast bromseffekten har betydelse. Överskott i statens finanser är inget sparande. Det går inte att spara i pengar som man själv tillverkar. Staten betalar alltid med nya pengar. Sådan har verkligheten sett ut, ända sedan guldet övergavs 1931.

Upplåning utomlands eller inom landet kan bara ske mot ränta och löfte om återbetalning. Sådan upplåning är statsskuld. När staten rekvirerar pengar från sin egen bank, finns varken återbetalningsskyldighet eller ränta. Att kalla detta för skuld är att krångla till det. Riksbanken tillhör staten. På guldets tid bestämde Riksdagen hur mycket pengar som fick tryckas. Hur långt man kunde gå når det gällde guldets utspädning var en fråga som krävde beslut i högsta instans. Guldproduktionen förmådde inte följa världshandelns behov av pengar. 1931 hade utspädningen blivit så stor att GMF inte höll för påfrestningarna. GMF måste överges men fortfarande beslutar Riksdagen om sedeltaket. Varför upplyser ingen de folkvalda om det meningslösa i beslutet? Inflation kan inte bekämpas genom att vägra trycka pengar. Får inte handeln de sedlar den behöver, ersätter handeln bristen med egna substitut.

Stabila växelkurser är bra för handeln. Det var GMF:s starka sida. Kurserna kunde endast variera mellan de s k guldpunkterna. PMF fastställer växelkurserna på en marknad där förtroendet för valutan har stor betydelse. Världsvalutor kan koppla inflationsmålet till något prisindex. En liten valuta som SEK behöver bara hänga på. Stabil växelkurs mot en korg av omvärldens valutor borde vara fullt tillräckligt som inflationsmål för mindre valutor. Riksbankspolitik blir i princip som på guldets tid. Betalningsbalansen bestämmer vad räntan blir. Minskar tillströmningen av utländska pengar och växelkursen försämras, måste räntan höjas till en nivå som får penningströmmen att vända och kursen att återhämta sig. Lika enkelt som på guldets tid blir det emellertid inte. Situationer kan uppstå när en världsvaluta plötsligt störtdyker och korgens vägningstal kan behöva omprövas.

Sverige begär för mycket av sin riksbank. Inflationsmålet är för ambitiöst. Det var på regleringarnas tid som ett litet land kunde använda räntan som konjunkturvapen. SEK är en liten valuta. Kapitalet rör sig fritt. Räntan blir helt upptagen med att försvara växelkursen. Det finns inget utrymme för konjunktur- och sysselsättningspolitik. Riksbanken kan endast svara för att räntan är rätt med hänsyn till betalningsbalansen.

Konjunkturpolitiken är regeringens ansvar. Med klok finans- och skattepolitik behöver varken lågkonjunktur eller finansbubblor uppstå. Men det förutsätter en realistisk ekonomisk modell. PMF förvandlade statsräkenskapernas saldo till en ointressant restpost och det går inte att spara i egentillverkade pengar. Statens mål är full sysselsättning och stabilt penningvärde. Kravet, att målen måste uppnås med balans i räkenskaperna, hindrar effektivt målen från att uppnås. Skatter för att räkenskaperna skall gå ihop skapar arbetslöshet som måste åtgärdas med hjälp av ytterligare skatter. Rundgång uppstår. En PMF-budget saknar rundgång. Den visar vilka skatter som behövs för att pengarna skall behålla sitt värde. Saldot får bli vad det blir.

Sverige utnyttjar inte fördelarna med egen pappersvaluta. Den i Riksdagen presenterade budgeten ger inte rätt bild av landets ekonomi. Överskotten är inget sparande. Används pengarna inom landet (allt annat lika), måste skatterna höjas för att penningvärdet inte skall försämras. Används pengarna utomlands, måste importen motsvaras av export för att växelkursen inte skall försämras. Statsfinansernas samlade överskott är inte mer värda än nya pengar. Finansministern har inga miljarder sparade för sämre tider. Vill staten spara i likvida medel, måste det ske i utländsk valuta eller i guld.

Efter mer än 75 år med pappersvaluta finns guldtänkandet kvar och hindrar en rationell syn på svensk ekonomi. Det är skandal! Sverige behöver en ekonomisk modell som är realistisk och det behövs en handbok som beskriver olika skatters effekter på inflationsgapet.

Kan det svenska etablissemanget inte hantera pappersmyntfoten, är det bättre att Sverige går med i EMU och överlåter den sofistikerade delen av penningpolitiken till ECB i Frankfurt.

 

Lennart Hållenius

Civilekonom S 57

 

 

Aug 2008