Glöm J. M. Keynes!

Sverige utnyttjar inte de möjligheter som följer med egen valuta. Keynes´ teorier gäller inte längre. Guldets sortí förändrade verkligheten. Staten är inte ett företag som måste gå ihop. Statens roll liknar mer bankens i sällskapsspelet Monopol. Sverige skulle kunna mycket bättre, om politikerna glömmer Keynes.

Redan i Mellanösterns högkulturer använde man guld och silver som betalningsmedel. Kanske var det ett rätt naturligt val. Guld och silver tål att lagras utan att förstöras och passar även till smycken. Metallerna förekommer sparsamt i naturen. Därför behåller de värdet i tiden och en liten mängd kan representera stora värden.

Men guld och silver var inte perfekta som pengar. Det skulle visa sig i slutet av Medeltiden, när en växande handel ständigt behövde mer pengar för att fungera. Guldets styrka, att det var sällsynt, var samtidigt dess svaghet. Guldproduktionen kunde inte hålla jämna steg med handelns behov. Brist på guld ökade guldets värde med sjunkande varupriser och hotande lågkonjunktur som följd.

Försök gjordes att öka guldmängden. Till de lyckade kan räknas bruket att använda sedlar. Ett papper, som kunde lösas in mot guld hos en känd bankir, fungerade lika bra som guld. Bankirens affärsidé var, att det inte behövde finnas 100% täckning för sedlarna. Alla skulle inte begära inlösen samtidigt. Det tog världens ledande stater fasta på och vid mitten av 1800-talet infördes Guldmyntfoten (GMF).

Medlemsstaterna förband sig att deras valutor vid anfordran skulle bli inlösta i guld. Sedeln vid marginalen var guld och därmed var alla GMF-ländernas pengar guld. Växelkurserna kunde endast variera mellan de så kallade guldpunkterna. Det var kostnaden för frakt av guld, om sedlar inte fanns att tillgå. De stabila växelkurserna uppskattades av köpmännen. Finansministrar och riksbankschefer uppskattade de enkla spelreglerna. Guldreserven fick inte ta slut. Minskade den, måste räntan höjas. Inflödet av till guld växlingsbara utländska valutor ökade och utflödet minskade. Världens centralbanker under GMF har liknats vid en orkester med Bank of England som dirigent. Det fungerade utmärkt fram till 1914.

Efter kriget dröjde det till 20-talets mitt, innan GMF var återinförd. Men efter börskraschen 1929 höll inte GMF för påfrestningarna. 1931 hade flertalet banker upphört med att lösa in sedlar. GMF förklarades suspenderad tills vidare.

I väntan på att GMF skulle återinföras, fick man klara sig utan guld. Pengarna blev nödmynt. De nu allt ostabilare växelkurserna fastställdes av marknaden. Handeln reglerades för att värna om den egna sysselsättningen och räntan blev använd som konjunkturverktyg. 1939 började Andra världskriget.

Keynes var tidens mest hyllade ekonom. Han ville ha tillbaka GMF efter kriget, men yngre ekonomer insåg, att med den handel som väntade, skulle guldtäckningen bli alldeles för svag (eller priset på guld orimligt). Efter konferensen i Bretton Woods 1944 stod det klart att GMF aldrig skulle komma tillbaka. Guldet hade gjort sitt i monetära sammanhang och blev en vara bland andra varor. USA behöll dock, fram till 1971, rätten för centralbanker att lösa in dollar mot guld.

I flera tusen år hade pengar varit guld eller silver. Pengarna hade haft eget substansvärde och kretslopp hade varit nödvändigt. När pengar endast är spelmarker behövs inte kretsloppet och förutsättningarna blir då helt annorlunda.

En stat med egen valuta kan själv framställa alla pengar den behöver. Penningvärdet tar skatterna hand om genom att suga upp den köplust och köpkraft som krävs för oförändrad prisnivå. Därefter har skatterna gjort sitt. För staten är de influtna pengarna makulatur. Spelmarker behöver inget kretslopp. Förhållandet mellan statens utgifter och inkomster är indirekt. Saldot, som på guldets tid var ett viktigt nyckeltal, har blivit en ointressant restpost.

Överskott i finanserna har inget värde för staten. De pengarna är inte mer värda än nytillverkade. Används de inom landet, måste skatten höjas för att bevara penningvärdet. Används de utomlands, måste exporten öka eller upplåning ske i utlandet, för att växelkursen inte skall påverkas. Det går inte att spara i pengar som man själv tillverkar. Verkligheten går inte på trixet med självständig riksbank. Vill staten spara i likvid form, kan det bara ske i utländska valutor (eller i guld).

För pengar, som staten rekvirerar från sin egen bank, behövs varken ränta eller återbetalning. De utgör därför ingen skuld. Statsskulden består endast av sådana lån som måste återbetalas.

Men paradigmskiftet, som ägde rum när pengar inte längre var guld, blev dåligt uppmärksammat. Man har fortsatt med 30-talets nödpengar. Stora möjligheter har gått förlorade när man inte velat se ekonomin i det nya makroperspektivet.

En penningtillverkande stat skall inte jämföras med ett företag som måste redovisa vinst eller förlust. Staten liknar mer banken i sällskapsspelet Monopol. Bankens uppgift är se till så att spelet fungerar och den behöver inte redovisa. Statens uppgift är likartad. Ansvar för infrastrukturen och för att samhällets resurser utnyttjas optimalt. Bubblor som hotar balansen skall tas om hand i tid. Penningvärdet skall följa samma trend som i omvärlden. Dessa elementära mål är lättare att nå, om den ekonomiska modellen är överskådlig och inte tyngs av tillgångar och skulder som bara är konstruktioner och inte finns i verkligheten.

Det är inflationsgapet och inte budgeten som skall täppas till med skatter. Då är det inte bara att besluta om skatter, där de möter minst politiskt motstånd. Skatterna skall minska efterfrågan. Skatter som minskar utbudet är kontraproduktiva. Det är skandal, hur mycket nyttigt utbud som idag kvävs av en felaktig beskattning. Samtidigt blir en skattebas som Fastigheter dåligt utnyttjad. Varför skall skatten för en lyxvilla utanför Stockholm vara densamma som för en normal villa i landsorten?

De fria internationella kapitalrörelsernas återkomst betydde slutet för att använda räntan som konjunkturverktyg. Ett litet land bör försöka följa penningvärdets försämring i omvärlden. Räntan kommer då - som på guldets tid - att helt bestämmas av betalningsbalansen. Det ger stabilast möjliga växelkurser och är vad handeln önskar. Ett eget inflationsmål är att krångla till det. Det kan vara svårt nog ändå i en värld med oroliga valutor.

Skatterna är det nya konjunkturverktyget. Därför borde endast staten inneha rätten att beskatta. Kommuner och landsting får schablonberäknade belopp för att klara sina utgifter. Det löser även problemet med Robin-Hood-skatten och hur små kommuner med övervägande låginkomsttagare skall kunna överleva.

Arbete är det mest flyktiga som finns. Används det inte i stunden, är det borta för alltid. En viss arbetslöshet är ofrånkomlig i ett dynamiskt samhälle men den skall inte behöva vara större än så. Första åtgärd är se till, att skatter inte hindrar utbud. Det är stor skillnad, om skatter gör det till förlustaffär att tillverka en vara, eller om den måste säljas i hård konkurrens, på grund av att staten håller tillbaka den totala efterfrågan.

Vid fullt utnyttjade resurser kan behovet av skatter för att bevara penningvärdet överstiga statens utgifter och budgeten komma att visa överskott. Men som framgått ovan, kan ett överskott i egentillverkade pengar inte ses som sparande. Det kan inte användas till någonting.

Keynes föreslog att överskott och underskott skulle tillåtas utjämna varandra i tiden. Hur han löste en växande världs behov av mer pengar, kommer jag inte ihåg och det kan göra detsamma. Efter guldets sortí är Keynes´ teorier obsoleta. De förutsatte pengar med eget substansvärde. För Keynes fanns endast sådana pengar och ända fram till sin död 1946, stred han för att GMF måste återinföras.

 

Erik Westerlind insåg paradigmskiftets betydelse. Han var statssekreterare hos Per-Edvin Sköld när denne var finansminister. 1955 efterträddes Sköld av Gunnar Sträng. 1958 avskedades Westerlind. Kanske ville Sträng undanhålla, att  förhållandet mellan statens inkomster och utgifter är indirekt? Hur skulle skattebetalarna reagera, om de fick veta, att deras inbetalda skatter bara är makulatur?

Jag mötte Erik Westerlind 1956 och föll direkt för hans logiska resonemang. Penningteorin blev överskådlig och lätt att förstå. Bertil Ohlin gav synsättet överbetyg och jag trodde att alla snart skulle se penningteorin så här. Men så blev det inte. Politikerna verkar alla resonera som Gunnar Sträng. Staten ses som ett företag som måste gå ihop. Keynes åberopas fortfarande. Den ekonomiska modellen stämmer inte med verkligheten och ger fel underlag för beslut.

Vill politikerna absolut ha kvar guldtänkandet, finns alternativet EMU. Euron skall ses som ett konstgjort guld. Den har ett eget värde och kan sparas. Statens affärer måste gå ihop som på guldets tid. Den sofistikerade penningpolitiken överlämnas till ECB som bestämmer vilka underskott som kan tillåtas. Emellertid saknar EMU säkerhetsventil. Sådan fanns hos GMF. Länder som misslyckades med sin ekonomiska politik kunde devalvera mot guldet. Det går inte i EMU. Därför förs nu en politik i södra Europa som påminner om åren efter Första världkriget, när man försökte återställa priserna till 1913 års nivå.

En stor valuta har fördelar. Ändå bör nog Sverige behålla sin valuta och själv bestämma över sin budget. Men glöm överskottsmål och glöm Keynes!

 

Lennart Hållenius

lennart@hallenius.se

 

P.S.

Om intresset för paradigmskiftet och dess konsekvenser varit större, hade ekonomerna upptäckt, att när guldet är borta, tillverkar bankerna själva de pengar som lånas ut. Penningmängdens ökning är inget större problem, men är det lätt att låna, kan låntagarnas skulder bli det. Försämras lånevillkoren tvingas en del skuldsatta i konkurs. Andra får inte råd till annat än att betala på sina lån. Spiralen mot lågkonjunktur är inledd.

LH

 

 

 

juli 2013